Om projektet

Hur tar ett välfärdssamhälle hand om sina marginaliserade, mest sårbara invånare? Och hur har synen förändrats på de människor som inte kunnat lönearbeta?

Under några av 1940-talets första år dog 200 av de patienter som bodde på Vipeholms sjukhus för vad man på den tiden kallade ”osnygga obildbara sinnesslöa”. Hit remitterades människor med grava intellektuella funktionshinder i kombination med oförmåga att hantera sin personliga hygien och tendens till aggressiva utbrott – människor som hade behov av mycket hjälp från personalen. Kön till de 1000 platserna var lång. De söktes av de anhöriga själva, sjukhus och andra vårdinstitutioner för patienter med mindre behov.

Varför dog så många?

Men vad berodde det på att så många dog under de här åren? Kan det ha handlat om medveten svält till döds, eutanasi – vilket har framförts men aldrig letts i bevis i något forskningsprojekt? Vilka idéer, vilka åsikter och vilken kunskap genomsyrade ledningen för Vipeholmssjukhuset?

Vilka idéer, vilka åsikter och vilken kunskap genomsyrade ledningen för Vipeholmssjukhuset?

Tack vare finansiering från Vetenskapsrådet kan en tvärvetenskaplig forskargrupp nu ta reda på detta, genom att frammana bilden av dåtidens vardag på Vipeholmssjukhuset. Det finns ett rikt pressmaterial och ett rikt arkivmaterial att tillgå: patientjournaler, foton, filmer, brev, teckningar, ljudinspelningar, personalens ansökningshandlingar, incidentrapporter, sjukhusledningens korrespondens med anställda, med Medicinalstyrelsen och med kollegor utanför sjukhuset.

Dödsorsakerna kartläggs

Forskningsprojektet ”Döden på Vipeholm – en undersökning om vården av ’osnygga obildbara sinnesslöa’ och möjlig medveten dödssvält” innehåller fyra delstudier och involverar fyra forskare. Det syftar till att i möjligaste mån kasta nytt ljus över vad som egentligen kan ha hänt under de år under andra världskriget då dödstalen på Vipeholmssjukhuset steg.

Genom att med hjälp av källmaterialet kartlägga dödsorsakerna, kommer forskarna – vetenskapshistorikern Elin Bommenel, funktionshinderforskaren Kristina Engwall, idéhistorikern Anna Tunlid samt psykiatrikern och medicinhistorikern Malin Appelquist att tillsammans lägga ett pussel som ger oss en ökad förståelse för hur välfärdsstaten historiskt har hanterat människor utanför normen – i det här fallet patienterna på Vipeholmssjukhuset.